Slitna...

Vandringen idag började bra. Vi knatade på i en hygglig fart och vädret var milt. När vi slog oss ned för lunch så fick vi sällskap av en stor, vit hund. Han hade ingen ägare och verkade trivas i vårt sällskap. Följde efter oss en bit till och med tills han insåg att vi inte tänkte ge honom mer mat och sprang iväg.

Nu har vi äntligen anlänt till Torekov, vår första anhalt (av två eftersom vi ska bege oss hemåt redan imorgon kväll). Och jag ska gladeligen tala om för er hur vi mår efter en vandring på ca 1,9 mil: MÖRBULTADE! Mathias har ont i fötterna (logiskt) och det har jag med. Jag fick dessutom en liten extra present till mina fötter: de har lyckats förvandlas till sten! Jag skojar inte, mina vrister är hårda som sten! Är detta normalt? Nån erfaren vandrare som kanske läser detta och känner igen sig, skriv och berätta för guds skull! Ska vi gå vidare och berätta om våra andra nyfunna vänner... Båda två fick vi ont i ryggarna (normalt) och Mathias fick en extra sak på köpet: skavsår på ryggen. Normalt? :S. Båda två fick vi skavsår på höfterna, detta tillkom av avbärarbältena. Ja, de flesta grejerna kunde man kanske räkna med, men det e inte slut där. Vi har under hela planeringen varit lite oroliga för att Mathias skulle få ont i sitt knä (eftersom detta har krånglat innan) och att vi skulle behöva avbryta vandringen. Det vi inte räknade med var att JAG skulle få ont i mitt knä! En tredjedel in på vandringen så var allt frid och fröjd, sen hugger det till i mitt knä. Detta har hänt endast en gång innan vilket ledde till att jag inte kunde gå nerför trappor på 2 veckor. Inte ett gott tecken... Idag klarade jag av resten av vandringen i en snigel/pensionärsfart, men nu ska vi bara vara ute i 2 dar. Hur ska det gå uppe i fjällen? Känner paniken komma smått; efter all planering så ska vi klara det om det så kommer att ta död på oss båda (nu pratar jag egentligen för mig själv, e inte så säker på att Mathias håller med)!